I've got a feeling
Ni vet den där känslan som kommer,
när man misslyckas med något..
Och man tänker "nä nu jävlar är nerverna slut"
eller "nästa gång samma sak händer så..".
Såna har jag nu.
Men ändå när nästa gång kommer,
tänker man exakt lika.
Man låter det gå så långt tills man helt faller ihop,
man bara bryter ihop, faller ner, kanske även gråter,
för man är så jävla besviken på sig själv
att man verkligen har stått ut med en sak,
eller att man överhuvudtaget accepterade vad som hände,
att man bara såg genom fingrarna.
Men varför ger man alltid upp just då,
då när man är som svagast?
Varför kan man bara inte gå när man ännu har krafter,
då man ännu har chansen att klappa i händerna
och tänka "nu kan jag vara stolt över mig själv".
?
Kommentarer
Trackback
